En fannie på fika dejt

Har inget vettigt att skriva. Så jag tänkte dela med mig av min senaste dejt. Till och från får jag för mig att jag ska ge mig in på sånthär, sagt och gjort så bestämmer jag med en herre som jag inte har en aning om vem det är bortsett från hans instagrambilder att vi ska fika. Och såhär gick det:

Jag står i södertull. Är lite irriterad på mig själv. Vem fan bestämmer träff med någon i södertull. Det finns typ en miljon ställen man kan mena om man säger södertull. Eller åtminstone fem. Faktiskt så är jag irriterad i största allmänhet, har haft en sjukt dålig dag på jobbet. Men skit i det nu. Det här blir trevligt, han verkade trevlig. 

Det står en kille borta vid biblioteket. Jag tittar lite halvt åt hans håll och han åt mitt. Men ingen rör på sig. Min telefon plingar till. "Vart är du?" Jag skriver "I södertull" och skickar iväg det innan jag inser att det var ett rätt korkat svar och frågar vart han är själv. Han svarar att han är vid biblioteket och jag traskar bort till killen som står där, som har stått där hela tiden.

Satan vad lång han är hinner jag tänka innan vi står mitt emot varann. Tveksamheten i hans ögon går inte att missa när han tittar ner på mig där uppifrån. Jag försöker se ut som att jag inte tycker så mycket alls och ler lite. Vi kramar varandra. Sen blir det tyst. Och vi står stilla. Han tittar lite frågande på mig och min hjärna har typ bestämt sig för att sluta fungera. - "Eehh, ska vi...?" Frågar jag dumt. Han nickar och vi går ner mot stan. Det är tyst igen. "Jaha, har du haft en bra dag?" Frågar jag. Det har han. Och jag också. Sen tyst. "Vart vill du fika?" Frågar han. " jag vet inte, jag brukar egentligen inte fika" svarar jag. Frågar om han vet något bra. Jag brukar inte heller fika, får jag som svar.

Jag bestämmer att vi ska fika där min syster jämt fikar. Vi går in och ställer oss i kassan. Vill du ha kaffe frågar han? Jag dricker inte kaffe säger jag. Ööh nehe. Han köper kaffe och jag köper iste. Vi sätter oss vid ett bord. Det är tyst igen. Tills han frågar hur jag känner några gemensamma bekanta. Disskutionen de närmaste 20 minuterna cirklar kring dem. Både fram och tillbaks. Typ 10 gånger. Jag säger något kanske inte helt och hållet jätte snällt om en tjej. Han säger att han tycker hon är jätte schyst. Sen säger han "ska vi gå? Det är typ sjukt varmt här" Jag säger jo, visst kan vi gå, och sväljer det sista av mitt iste. 

Väl ute på gatan tittar båda veligt åt båda håll och sen går vi tillbaka mot södertull. Jag frågar vad han ska göra i veckan och suckar inombord över frågan. Han svarar. Och frågar samma sak. När vi kommer till södertull säger han "När går din buss? Vill du följa med hem till mig sålänge...?" Jag hör att frågan är lika tveksam som resten av våran nu ungefär en halvtimmes långa dejt. Och just när han sagt det kommer en buss som går ut till mig åkandes. Jag säger "det hade varit trevligt, men jag tänkte faktiskt ta den här bussen!" Och försöker se ut som att det varit min tanke hela tiden.  Han säger okej och ser inte alls ut som att han tror att så var fallet. Han ser inte speciellt ledsen ut över det. Vi står rätt nära varandra men vinkar åt varandra ändå och jag fnissar till. Det måste se urdumt ut. Sen kliver jag på bussen.

Dagen efter har han slutar följa mig på instagram och tagit bort mig som vän på facebook. Och jag lovar inerligt mig själv att aldrig fika-dejta igen.