Hans morgonrock

31/1

Jag sitter i soffan och tittar ut på allt det vita. Det är så tyst att det är omöjligt att missa en enda sekund av den stora klockan på väggen. Vill att tiden ska gå fortare, längtar efter att få komma ut i kylan. Att få komma iväg hemåt. 

Jag drar morgonrocken lite tätare runt mig, hans morgonrock. Sticker in näsan vid kragen. Den luktar honom, förstås. Det känns något i magen. Lite ledset kanske, men mest något som fladdrar oroligt. Jag blundar, vill inte låta det ledsna ta över. Det är ju inte det han gör mig, tvärtom får han mig att skratta mer än många andra. Och det är så jag vill tänka på honom när jag kommer hem också. Så jag tänker på stunder med flams och bus. På hur det känns när han drar mig intill sig och allt flams plötsligt försvinner. Önskar för hundrade gången att allt vore lite enklare. 

Tystnaden bryts av ett oväntat ljud. Jag fnissar till, tänker att han hade skrattat. Jag tycker om hans skratt. Det liksom känns. Tio minuter kvar tills jag måste gå vill jag plötsligt inget hellre än att ligga kvar där i soffan med den mjuka morgonrocken runt mig. Jag smeker kinden mot det lena tyget och lämnar sedan ovilligt värmen, hänger tillbaks den på sin krok.

Snart står jag i hallen med skorna på, är fortfarande inte smartare än att jag har converse mitt i snöyran. Att man blir klokare med åren är inte sant tänker jag. Man blir äldre, det är det enda. Mössan är åtminstone nedtryckt på huvudet. Vickar lite på nyckeln som aldrig vill gå runt på en gång när man låser dörren. Sen lyfter jag upp väskan. Lämnar efter mig små vita fotavtryck i snön när jag går ned för trappan, och börjar promenaden mot bussen.