när det gör ont, fast på ett bra sätt

Min mun trycks mot hans för minst hundrade gången de senaste dagarna, men för sista gången på ett tag nu. Jag blir nästan förvånad över hur lite det känns när jag kliver på bussen. Lika förvånad när det någon timme senare känns alldeles för mycket. Som någonting i magen som är på gränsen till alldeles för varmt. Jag blundar och tänker på någonting annat. I bussvänthallen i den stora staden är det däremot kallt som tusan och jag vet inte riktigt vart jag längtar mest, hem eller tillbaks. Bestämmer att det kan få lov att vara både och. Den nedsläckta bussen ger inte många andra möjligheter än att luta huvudet bakåt och sova. Det gör jag, nästan hela vägen hem. Inte ett enda minne av någon dröm finns när jag vaknar. När jag kliver av är världen både vitare och kallare. Mina kinder blir röda av kyla när jag väntar på bussen hem. Innanför dörren får jag pussar från blöta glada nosar. Tar en filt med mig till soffan, känns som det är någonting jag vill få sagt. Men plötsligt vet jag inte riktigt vad jag ska säga längre. Känns konstigt att något är liksom nära och sen så långt bort på så kort tid. Jag stänger datorn och kryper ner i sängen istället. Bestämmer mig för att visst gör det lite ont, fast på ett bra sätt.