Man förlåter inte för någon annans skull, utan för sin egen

True story. Faktiskt, om man tänker på det litegrann. När och om man förlåter någon vill man ju gärna tro att man gör det för deras skull. Det låter ju fint. För att de är värda det liksom. Men egentligen förlåter man dem för sin egen skull. För att man själv ska kunna gå vidare i den riktning man tänkt och vill. För vad det än är för korkat de lyckats ta sig för inte ska stå ivägen för de planer du har inkluderat den här människan i. 

Om man tänker lite till så gör man egentligen precis allt bara för sin egen skull. Men det tänker jag inte göra, för det låter så jäkla tråkigt.