Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart, och när jag känner så så tänker jag på dig.

Jag har aldrig varit mycket för att sakna människor som ändå inte är kvar i mitt liv, dom är ju inte det av en förmodligen väldigt bra anledning. Så det här handlar inte om att jag saknar honom. Det handlar om att sakna någon som tycker om mig som han tyckte om mig. Ibland oförtjänt, skulle nog många säga. Och det håller jag med om. Men han tyckte om mig ändå. Och det saknar jag. Det där självklara att han tyckte om mig och ville vara med bara mig. 

Jag tänkte aldrig på det då, när allt fortfarande var sådär självklart. Men det är fan så svårt att hitta det där. Svårt att träffa någon där båda vill vara med varandra lika mycket. Svårt att känna att någon annans sällskap överväger allt annat som är så lockande här i världen. Oddsen är ju egentligen så himla små att båda är på samma ställe i livet samtidigt. Att det är värt det.

Och jag blir lycklig i hela kroppen av att se människor som faktiskt hittat någon som dom tycker är värd det. Det är det allra finaste som finns och jag tänker alltid att den dagen jag hittar han som är värd det, och som tycker att jag är värd det, så lovar jag att vara minst sådär töntigt lycklig och tramsigt kär som ni andra ser ut att vara.