Vem du än är, kom hit nu!

Ikväll är jag deppig. Ge mig kärlek! Dom senaste 2 åren har den lyst klart och fint med sin frånvaro. Visst har jag några gånger blandat ihop känslan med tillfällen av svaghet för att känna mig behövd av någon. Men det är inte den sortens tramsiga känslor jag pratar om nu. Jag vill ha det som är på riktigt. Kärlek när den är som finast. Innan har jag nästan alltid haft någon slags kärlek i mitt liv, men jag var aldrig vuxen nog att uppskatta eller ta vara på den. Jag kan inte säga att jag ångrar det heller, man kan ju inte skynda sig att bli vuxen. Och jag har haft gott om tid på mig att göra mina misstag och lära mig hur jag inte ska göra. Men varför ska det vara så svårt att hitta fram till det där som så fint kallas att älska nu förtiden?