Överallt på jorden finns människor som vet, att regnet alltid faller i tid och evighet.

Saker ändrar sig väldigt sällan, om man inte själv ändrar dem. Och vet ni? jag känner inte ens igen mig själv längre. Jag vill gärna skylla på andra, det vore ju så enkelt om det var alla andras fel. Men dom har inget ansvar för mig, det är jag som har. 

Jag vill inte vara någonting man tar, jag vill vara någonting man får. Jag vill inte jämt vara rädd att missa något, jag vill våga lita på att någon saknar mig när jag inte är där. Jag vill inte känna att jag måste kämpa för att alla ska tycka om mig, jag vill kunna vara glad för de som gör det. Jag vill inte vara den som alla alltid måste ställa sig framför, jag vill kunna stå upp för mig själv. Och jag vill inte vara det andra ser, jag vill vara den jag är.

Och hon är inte bäst, sötast, smartast eller tuffast. Men hon är jag. Så jag tänker försöka hitta henne nu, hon är lite på villovägar men jag vet att hon finns där. Och hon är definitivt bättre än alla dumma val, all besvikelse, allt dåligt samvete och all vilsenhet på senaste tiden.  Man kan inte göra någonting åt allt som redan hänt, men man kan försöka lära sig något av det och göra någonting bättre av det som kommer.