Deppvarning, så låt bli om det inte passar. För jag orkar inte riktigt le just nu. Det känns som att alla andras liv bara snurrar på och alla är påväg någonstans framåt. Själv är jag bara vilse i nåt som inte alls går åt rätt håll, oavsett hur mycket eller lite jag försöker göra något åt det. Jag hittar liksom inte mig eller mitt längre. Bara vad som inte är det. Jag har varken plats eller mening. Bara massa ingenting.
Och jag har ingen lust att bita ihop, sätta näsan i vädret, vara envis och säga det spelar ingen roll ändå. Jag har lust att sätta mig ner på rumpan och tjuta som en barnunge tills någon plockar upp mig och säger att det kommer att bli bra snart.
Men den enda som borde bry sig mer om mig är jag. Jag väljer sånt jag redan vet kommer göra mig besviken. Ju säkrare dessto bättre. För då behöver jag aldrig välja själv hur det ska bli. Om jag tar mig ur något dåligt ser jag snabbt till att skaffa mig det enda som rimligtvis kunde vara ännu sämre. Och skulle det dyka upp något bra, ja då är det fan i mig bäst att byta håll fortare än fortast.
För det enda jag verkligen vill, är det jag med all säkerhet aldrig får.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar